Bruce känns minst 30 år yngre och mer vital än någonsin!

Okej. Jag är ett Bruce Springsteen-fan in i benmärgen, så är det. Bruce är min Gud. Bruce är min Kung. Bruce is my Boss!

Bossens nya album Wrecking Ball är det bästa som han producerat efter sekelskiftet. Det är som en blandning av The Rising (2002), The Seeger Sessions (2006) och Magic (2007).

Wrecking Ball andas ilska. Wrecking Ball andas beslutsamhet. Wrecking Ball andas! Det är blås, det är tryck och det är tyngd.

Den helt fantastiskt överraskande låten ”Rocky Ground” tar en på sängen med ett rap-parti signerat Michelle Moore. Lugna och intima balladvalsen ”Jack of all trades” som på flera sätt tar oss med till New Orleans. Trycket som finns i så väl ”We take care of our own”, som i Death to my hometown” och titelspåret ”Wrecking Ball”.

Det här är minst sagt bra.

Och som kronan på verket har Bruce kastat in en helt ny version av den fantastiska låten ”Land of Hope And Dreams”. En liveversion som spelar brallorna av en. Och inte minst bjuder den på ett episkt saxsolo av, den sedan en tid tillbaka bortgånga, Clarence Clemons.

”Wrecking Ball” visar upp en Springsteen som känns minst 30 år yngre och grymt mycket vitalare. Han vill med all kraft och styrka berätta hur girigt USA blivit, hur fel samhället utvecklat sig och hur galet det är att den amerikanska drömmen allt mer bara ter sig som just en dröm.

Jag ger ”Wrecking Ball” minst F F F F.

Edit 7/3 -2012, kl. 09.16:

Jag ger den fan-i-mej F F F F F (fem!) i betyg. Så bra är den!

/Fredrik