Kvinnan jag träffade på New York Times 2008 visade sig vara rätt ute
Skrivet av

Fredrik Stengarn

21 mars
2012
21 mars
2012

Kvinnan jag träffade på New York Times 2008 visade sig vara rätt ute

En av USAs – och världens – mest framgångsrika tidningar är New York Times. De var tidigt ute att börja ta betalt för sin webbupplaga av tidningen. Redan 2005 hade de en bealvariant som hette ”Times Select”, vilket innebar att en del material var gratis, samtidigt som annat kostade pengar. Det här höll dock bara i två år och 2007 valde tidningen att slopa hela betalidén och körde på med gratismodellen igen.

New York Times fick betala för att sina försök att vara pionjärer på betallösningar för tidningars webbmaterial. En del läsare tappades under åren, men många kom tillbaka när det övergick till en gratisvariant igen.

Jag har länge hävdat att tidningarna satte sig i en knipa när de redan vid lanseringen av nätupplagor bestämde att de skulle vara gratis. Jag FÖRSTÅR varför de valde att göra det, men det är trots allt där problemet uppstod. Konsumenterna har lärt sig att nyheter på internet är gratis. Så är det. Plötsligt blir det svårt att motivera läsarna att börja betala för något som under en så lång tid varit gratis – och som man framförallt har möjlighet att hitta hos tidningarnas konkurrenter. Om Aftonbladet tar betalt för en artikel om ett visst ämne kan man googla sig fram till en annan tidning där det är gratis.

Jag tror att tidningarna måste höja kvaliteten på sina artiklar och på övrigt innehålla också- Aftonbladet kör hårt på sin ”Aftonbladet Plus” som kostar pengar. Där har de slängt in en hel del featurematerial, samtidigt som de låter vanliga nyhetsartiklar vara gratis, detta eftersom att läsarna alltid kan hitta gratis nyhetsrapportering någon annanstans.

Personligen tycker jag inte att det är mer än rätt att tidningarna tar betalt – egentligen. Men. Som det ser ut idag är det material man får betala för bedrövligt. Aftonbladet promotar sin plustjänst med att pusha för artiklar med ledorden ”sex”, ”naket”, ”ligga”, ”skandal”, ”viktnedgång” etc. Ni förstår själva vad det är för nivå, problemet är att det här fungerat kortsiktigt. Det där ÄR ämnen som människor är beredda att betala för. Jag själv vill gärna läsa krönikorna och har ÖVERVÄGT att skaffa plus bara för att få ta del av Bank, Niva och Anrell etc. Där har ni ett material som jag möjligen är beredd att betala för. Men varför har jag inte gjort det då? Jo, för att jag lyckas hitta spännande analyser på annat håll – inte minst i de sociala medierna.

Ska betalversionerna fungera måste tidningarna höja NIVÅN på sitt material, annars får de aldrig betalande läsare. Journalistiken måste gå tillbaka till djupa kvalitativa reportage och lämna sensationsnyheterna bakom sig. Inte minst det larviga ”klick”-fenomenet som tidningar hänger sig till. ”Missa inte klippet som ALLA har sett – vad tycker du om det?”-artiklar syftar jag på. Tidningen har bara tagit ett nätfenomen och kört in det i sin egen nyhetsrapportering för att skapa klick och det är PRECIS det här som sänker tidningarna. De tappar i förtroende och anseende.

Jag tror en vinnande väg om man tänker långsiktigt är att öka antalet grävande journalister och minska på det så kallade blajjet.

Så. Tillbaka till New York Times som i början av 2010 meddelade att de från och med 2011 skulle börja ta betalt. Läsarna fick ett visst antal artiklar (20 st) gratis och alla artiklar de läste utöver det fick de betala för.

Samtidigt har New York Times varit måna om att hålla en hög kvalitet i sitt innehåll. De vill vara den mest aktuella tidningen i New York med fokus på seriös nyhetsrapportering.

Jag befann mig i New York hösten 2008 och besökte då New York Times-redaktionen. Ett flådigt kontor mitt på Manhattan och en lobby som i sig är tilldragande om något. Jag pratade med en av redaktörerna (som dessutom nyss varit på ett journalistkonvent i Stockholm bara dagarna innan) sa hon att de var besvikna att betalversionen inte fungerat, men att de var hängivna att hitta en lösning som skulle gynna så väl läsare som tidning.

Det hon berättade för mig var en snarlik lösning som den de körde igång 2011. Att ge läsarna möjlighet att läsa artiklar gratis, för att sedan låta dem avgöra om New York Times artiklar höll en tillräckligt hög kvalitet för att vilja betala för dem.

Det här visade sig vara effektivt, Dagens Media skriver att nytimes.com har samlat ihop hela 454 000 betalande kunder på nätet. Intäkterna på webben ökade med 5,3 procent under 2011. Upplageintäkterna ökade också med 8 procent. Riktigt bra, tillräckligt bra för att kunna tackla de tappade annonsintäkterna på 7,1 procent.

New York times had nu meddelat att de kommer begränsa åtkomsten ännu mer, de går från 20 gratisartiklar till tio stycken. Prenumeranterna får sedan betala mellan 4 och 9 dollar för att att läsa nyheterna.

Jag inväntar att de stora svenska tidningarna ska införa en liknande modell för betaning. Något som är klart är i alla fall att Aftonbladets val att sälja sin plusvariant med sex och bantning är ytterst osmaklig.

Ska tidningarna överleva och kunna upprätthålla en stark journalistkår krävs det en betalmodell som är rättvis, men framförallt ett material som är värt pengarna. Det är alltid där skon kommer att klämma i slutändan. Som det ser ut idag är kvaliteten för dålig och den har varit på väg utför i många år. Som en följd av sensationsjournalistiken för att locka läsare – kortsiktigt.

Ska bli spännande att följa New York Times utveckling i betalfrågan. Förhoppningsvis kan de bana väg för en seriös betalvariant som gynnas så väl tidning som konsumenter.

/Fredrik

 

I kaffemaskinen just nu

White Label – Kraftfull, mörk, krämig karaktär med förförande toner av choklad och nötter

Håll dig uppdaterad

Få de senaste nyheterna från oss och PR-världen Klicka här för att prenumerera på Pricksäkert.