Skrivet av

Fredrik Welander

14 juni
2017
14 juni
2017

Vi behöver kosmopoliterna

Människor får världen att växa. Vi måste gå över gränser och söka upp det som är olika om vi vill ha någon utveckling. Därför behöver vi kosmopoliterna.

När jag går igenom de centrala delarna av Örebro just nu så känns det annorlunda. Det är en väldigt speciell vecka här just nu. En vecka som återkommer vartannat år. Just nu jobbar nämligen konstnärer från olika delar av världen tillsammans med volontärer för att få sina konstverk klara till OpenART. På torg, gator, parker och i andra stadsrum tar konsten plats. Och den väcker redan reaktioner. Samtalen är igång. Mellan människor som möts, på insändarsidor och i upprörda eller berörda Facebook-trådar.

Precis som det ska vara.

Samtidigt pågår utvecklingen av det kreativa mötet Live at Heart för fullt. På andra sidan sommaren, när augusti blir september, förvandlas Örebro igen. Då till en internationell mötesplats för musiker, filmare, entreprenörer och kreativa branscher. På dagarna möts människor i workshops och seminarier. På kvällarna ses vi framför scener och vita duken. Människor kommer till den här lilla okända platsen i världen för att möta andra, inspireras och utveckla nya idéer.

Kreatörer. Världsmedborgare. Kosmopoliter. I en värld där allt fler verkar vilja bygga murar och dra gränser både hårdare och tydligare behöver vi de här människorna. De som tänjer gränser, rör sig över dem och bjuder in andra. Världen förändras varje dag, och det är inte sällan människor som driver den förändringen.

När vi lyssnar på varandra, skapar relationer och påverkar varandra… då händer det saker. Och att leva på en plats som gör det möjligt är väldigt fint. Örebro har genom åren valt en profil som logistikstad. Att det geografiska och demografiska läget gör oss till en perfekt vägkorsning för varor. Jag tycker att vi kan prata ännu mer om vad det innebär att vi blir en mötesplats för kosmopoliter. Vi bör inte stanna vid att mäta en kortsiktig nytta i vad OpenART och Live at Heart leder till i omedelbara intäkter för handel och besöksnäring. Vi måste nog också inse värdet av att skapa den där mötesplatsen.

Under våren har jag varit i världens bästa stad – Berlin – två gånger. När jag kommit hem har jag blivit lite nedslagen. I min hemstad är det liksom väldigt mycket glesare, trots att staden är väldigt liten i jämförelse med den tyska metropolen. Men just de här dagarna, när staden liksom kokar av internationell kreativitet, då händer det något.

Människor är skillnaden. Kosmopoliterna. Vi behöver dem. Någon säger att de sätter vår plats på kartan. Någon annan säger att de ger min hemstad en ny krydda. Jag skulle vilja säga att de helt enkelt tillför massor av liv genom att de är annorlunda. Eftersom de är olika. I en värld där filterbubblor, enkelriktning, murar och gränser blir allt tydligare är de här människorna oerhört viktiga.

Vi kan vara lika viktiga. Genom att välkomna dem. Bjuda in dem. Se dem. Och vet du, de finns här varje dag. Men, de är lätta att missa, eftersom de lite för ofta måste ta sig till andra städer och platser för att bli välkomnade, inbjudna och sedda.

Olika är bra. Mångfald är en förutsättning för utveckling. Det tar jag med mig när jag lämnar Örebro för att åka till Almedalsveckan efter midsommar. I år känns det kanske viktigare än någonsin eftersom en nazistisk rörelse tillåts närvara, vilket fått flera andra organisationer och människor att välja att inte delta. Varför? För att de inte känner sig trygga och välkomna längre.

Den utvecklingen går i rakt motsatt riktning. Åt helt fel håll. I en totalitär värld kommer det inte bli så mycket utveckling. Idéerna stryps och möjligheterna att få nya saker att hända kommer att bli väldigt begränsade. Vad händer då med företagandet? Kulturen? Välfärden? Mänskligheten förutsätter möten och olikheter. Vi som vill vara i Almedalen måste nog inse att veckan riskerar att tappa sin mening om vi inte gör något för att säkerställa att alla känner sig välkomna. Men, den definitionen av alla kanske måste begränsas till människor som erkänner alla människors lika värde.

Filmaren Erik Gandini har gjort en väldigt fin kortfilm – Cosmopolitanism – som på sjutton minuter sammanfattar samma sak. Någon gång i livet skulle jag vilja samtala med Erik Gandini. Men, nu går jag ut från kontoret igen. Sätter mig och kikar lite på någon av alla konstinstallationer som pågår. Känner mig glad och tacksam. Ni som suddar ut gränser, vi behöver er. Jag kommer att fortsätta jobba för att ni ska synas, träffa varandra och alla oss andra.

I kaffemaskinen just nu

White Label – Kraftfull, mörk, krämig karaktär med förförande toner av choklad och nötter

Håll dig uppdaterad

Få de senaste nyheterna från Four PR

Tack för din anmälan! Vad kul att du vill ha vårt nyhetsbrev!