Nuförtiden är det livsfarligt att göra en pudel
Tidningarnas envetna rapportering kring Håkan Juholt må kanske inte kunna klassas som ett mediedrev, men ”skandalen” om bostadsbidraget visar åtminstone på en tydlig förändring i mediernas sätt att arbeta med skandaljournalistik. Trots att Juholt följde kriskommunikationens ABC till punkt och pricka blev han ändå förlorare.
Efter Håkan Juholts avgång har det under helgen diskuterats fram och tillbaka om det bland andra Paul Ronge kallar för ett mediedrev mot Juholt. Både Expressens chefredaktör Thomas Mattson och DN:s redaktionschef Åsa Tillberg (i Dagens Nyheters pappersupplaga 23/1) har uttalat sig och starkt argumenterat mot att det handlat om ett drev från mediernas sida.
Det intressanta för oss kommunikationskonsulter är inte mediernas rapportering kring Socialdemokraterna och partiledningen i allmänhet, utan Aftonbladets ”scoop” om Juholts påstått dubbla bostadsbidrag från Riksdagskansliet. Resten av mediesverige hakade på rapporteringen och när de till sist insåg att Juholt inte hade gjort något fel var de alla för stolta för att kunna rätta sig och be om ursäkt.
Krishanterade enligt kriskommunikationens formulär 1.a
När Juholt konfronterades med uppgiften att han, i strid med Riksdagskansliets regler, erhållit fullt bostadsbidrag även efter att hans sambo flyttat in, resonerade och agerade han till punkt och pricka enligt kriskommunikationens formulär 1.a.
Traditionellt har kriskommunikationskonsulters grundråd, något förenklat, varit:
- Förneka inte när en journalist lägger fram fakta.
- Var ödmjuk, be om ursäkt och återgälda det du gjort fel.
Det här krishanteringsförfarandet förutsätter två saker: att du har gjort något fel och att journalisten faktiskt har korrekta uppgifter. Tidigare har journalister varit väldigt duktiga på att just faktakolla sina uppgifter och när de väl konfronterat dig med uppgifterna har du kunnat ta för givet att det var korrekta uppgifter.
När Juholt konfronterades med uppgifterna om den dubbla hyresersättningen måste han ha resonerat i stil med: ”Oj, jag har visst missat en regel. Bäst att följa kriskommunikationskonsulternas råd”. Problemet var bara att journalisten inte alls hade korrekta fakta, och att Juholt i själva verket inte alls brutit mot någon regel, vilket bara flyktigt uppmärksammades, i till exempel Sydsvenskan.
Aftonbladet återanvände sitt ”scoop”
Inte ens ”scoopet” var nytt. Aftonbladet återanvände bara en vinkel som de misslyckats att göra scoop av på Annie Lööf i september. Läs mer om det i Annie Lööfs blogg. Annie Lööf hade frågat Riksdagskansliet vad som gällde och fått till svar att hon kunde få full ersättning trots att hennes sambo flyttat in. Hon valde dock att avsäga sig halva ersättningen.
Det här är ett tecken på hur journalisternas arbetssätt har förändrats i och med det hårda klimat de lever i idag. Journalister får allt mindre tid att arbeta med en artikel och pressas hårdare. Dessutom är saklighet inte längre sexigt i reporterbranschen, åtminstone om man ska tro Staffan Dopping och andra bedömare. Därför måste även kriskommunikationskonsulter anpassa sin rådgivning i krishantering.
Kriskommunikation 2.0?
Kanske möter vi något som kan kallas Kriskommunikation 2.0. Nu kan du inte längre förutsätta att faktan som journalisten kommer med är fakta. Därmed faller rådet att erkänna och be om ursäkt.
I den nya kriskommunikationen handlar det istället om att ta journalisten på allvar och betona allvaret i det som framförs utan att erkänna eller hålla med. Du bör sedan lova att se till att all fakta kommer fram på bordet och utlova att återkomma till journalisten när du har kontrollerat fakta.
En ödmjuk inställning är förstås inte fel, men Aftonbladet har visat att det nuförtiden är livsfarligt att göra en pudel. Det kan kosta dig jobbet.
