Valet, svenskarna och internet
Människor vill att det ska bli lättare att rösta – via nätet – men det är fortfarande traditionella medier och arenor som är viktigast inför valet. Vi har bra teknik för att fördjupa de politiska diskussionerna med flera, men använder vi dem klokt? IIS valspecial om svenskarna och internet väcker fler frågor än den besvarar.
Internetstiftelsen i Sverige, IIS, har publicerat ett utdrag av undersökningen ”Svenskarna och internet” som handlar om valet. I undersökningen är det 1 644 personer (58 procent) som deltagit i undersökningen via webbenkät och 1 167 (42 procent) per telefon. Mer om metoden finns att läsa här.
Rapporten leverar en del svar och indikatorer, men framför allt så väcker den flera frågor. I sammanfattningen menar Jannike Tillå (affärsområdes- och kommunikationschef på IIS) att det första riktiga internetvalet är här. Detta konstaterande baseras på en majoritet av de tillfrågade för första gången menar att de tar del av politisk information via Internet. Ett sätt att sammanfatta rapporten är att använda några av dess rubriker:
- Fler tar del av politisk information på internet
- TV fortfarande i topp
- Internet gör det lättare att engagera sig politiskt för många
- Var femte pratar politik på nätet
- En av fyra av avstått från att prata politik på nätet för att undvika hat
- Allt fler motståndare till extrema åsikter på nätet
- Vanligare att diskutera politik med likasinnade
- Förtroendet minskar för information på nätet
- Få litar på politisk information på Facebook
- En majoritet vill rösta via nätet
När jag läser rapporten så bekräftar den något viktigt. Inte minst att det är stor skillnad mellan unga människor och äldre människor i sätten vi kommunicerar och tar till oss information. Unga människor använder i mycket högre grad Internet och sociala medier. Innebär det då också per automatik att de är mer involverade i politiska diskussioner? Nej, jag ser inte några tydliga indikatorer på det. Dessutom finns det anledning att stanna upp och tänka efter en stund efter att läst den här rapporten. Inte minst över siffrorna för de viktigaste informationskällorna:
- TV (73 procent)
- Papperstidningar (57 procent)
- Vänner/familj (56 procent)
- Dagstidningar på internet (56 procent)
- Radio (55 procent)
- Facebook (19 procent)
- Twitter (12 procent)
- Youtube (9 procent)
Det här är alltså sammantaget för hela gruppen av svaranden. Inklusive förstagångsväljarna, alltså de unga. Dessa värderar sociala medier högre, men med ett visst mått av förvåning konstaterar jag att även denna grupp rankar traditionella medier och vänner/familj högre än sociala medier. Har vi övervärderat de sociala mediernas roll?
Jag ser några tydliga och ganska akuta utmaningar i de indikatorer den här rapporten redovisar. För det första så är (i mina ögon) det väldigt tydligt att relationen mellan politik och människa/väljare är tämligen obefintlig. Det är en minoritet som aktivt diskuterar politik, och de som gör det gör det hellre med likasinnade än med oliktänkande. Allt fler vill stoppa extrema åsikter på nätet, men det finns i rapporten inga kvalitativa resonemang om vad extrema åsikter är. Och det saknas helt ett resonemang om hur en reglering av åsikter skulle gå till. På nätet skapas lätt små filterbubblor där vi bekräftar varandra och tycker att människor i andra bubblor har fel, eller är extremister. Det blir lätt samtal och diskussioner där alla är i opposition mot extremister. Det är lätt att dras med i det och rasa – mot rasister, mot flygskatt, mot skattesänkningar, mot skattehöjningar, skolnedläggningar eller något annat – men det är svårare att samlas kring gemensamma idéer och vägar framåt.
Så undersökningen visar att det politiska intresset är lågt. Eller åtminstone att människors relation till politik och politiskt förtroendevalda är svag/obefintlig. Samtidigt vill en majoritet av de tillfrågade – 51 procent – kunna rösta via internet istället för att gå till en vallokal. Ju mindre intresse människor har för politik desto lättare vill de kunna göra sina val. För mig är det en väldigt tydlig indikation på att en rörelse där politiska partier reducerar människor till väljare skapar kunder.
Jag tror att den här undersökningen kan vara till hjälp på olika sätt. Framför allt om den sätts i relation till andra undersökningar och framför allt kanske mer kvalitativa diskussioner om demokratiutveckling och samhällsbygge. Vi kan stanna kortsiktigt vid detaljerna och fundera på hur vårt parti ska vinna nästa val. Vi kan också titta på den långsiktiga utvecklingen och fundera på varför vi hamnat där vi står nu. På gränsen till att ta ett steg över en gräns till en totalitär sida.
För mig bekräftar den här undersökningen att de politiska partierna behöver hitta andra strategier. Det är i relationerna mellan människor som värden och idéer skapas. Det är i de relationerna sammanhangen finns – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt.
I Amnesty International Report 2017/18 – The State of the World’s Human Rights skriver organisationen att vi inte kan ta de mänskliga rättigheterna för givna.
”As we approach the 70th anniversary of the Universal Declaration of Human Rights in December 2018, the challenge ahead is clear. This is a moment to reclaim the essential idea of the equality and dignity of all people, to cherish those values, and demand that they become a foundation for policy-making and practice. The artificial boundaries erected by a politics of demonization lead us only towards conflict and brutality, a nightmarish vision of humanity governed by naked self-interest and blinded to the plight of others. Too many leaders in the world have allowed the exponents of vilification to set the agenda, and failed to articulate an alternative vision.
It is time for this to change. We must refuse to accept narratives of demonization and build instead a culture of solidarity. We must hone our capacity for generosity towards others. We must assert the right of all people to participate in building the societies to which they belong. And we must seek constructive answers – rooted in human rights – to the frustrations, anger and alienation that provide a ready context for toxic political narratives of blame.
The coming year provides a vital opportunity for a renewed commitment to the transformative idea of human rights, as we ask what kind of societies we want to live in. We must not squander it.”
Jag önskar att valrörelsen 2018 handlade mer att skapa en framtid tillsammans. En valrörelse där alla partier liksom är i opposition mot varandra och sig själva genom att vara samhällskritiska och lyfta problem för att lösa dem blir berättelsen om det samhälle vi skapat en berättelse där ett av världens rikaste och tryggaste länder framstår som ett systemkollapsat land som väntar på undergången. Där fler känner sig drabbade av det gemensamma samhället än som en aktiv och uppskattad medlem av det. I ett sådant samhälle kommer väldigt få att engagera sig politiskt. Men gärna få det lättare att rösta. Via nätet.
Internet ger oss fantastiska möjligheter att kommunicera. Att lyssna på varandra. Att hitta något olika. Vi kan bli oerhört mycket bättre på att använda dessa. Om vi slutar att reducera oss själva och andra till kunder i det viktiga sammanhang vi alla delar med varandra, samhället. Om vi pratar om de gemensamma nämnarna och samexistens. Om det utvecklas politiska rörelser som ber människor om hjälp och ger människor sammanhang att växa i, istället för att köpa röster.
Det är lätt att klicka. Men vad klickar vi på och varför?
